11.2.10
Visst är det så, att sorg bosätter sig i kroppen. Hittar skrymslen och vrår ingen trodde fanns. Gömmer sig, sipprar, äter upp och gnager. Tar olika form. Kameleont-erar sig igenom systemet. Övertygar bäraren om att hon inte orkar en sekund till, av det som sticker och klibbar på insidan. Det är nog nu. Gömmer sig igen och spelar död. Sorgen är som en gnuggis som visade sig vara en riktig tatuering. Inte riktigt vad man räknade med, liksom.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
1 comment:
fint skrivet. och, så sant.
Post a Comment