<img src="http://lh5.ggpht.com/_Qhd66zFDcq8/TCUq7xJgPOI/AAAAAAAABMs/muh52vSjKB8/s800/barnaken.jpg">

Läser om acceptans och finner att jag, för att få ro i själen, helt enkelt gör bäst i att acceptera att jag är en ängslig människa, en inte sällan tungsint tänkare och på många vis ofärdig med den nostalgi som alltid gör mig gråtfärdig. En känslosam person. Som tänker på eftermiddagarna på grundskolans kortända, på trappavsatsen med rödvita Marlboro-paket och vad det gjorde med bilden av mig själv. På dagarna vi gick hem till den kollektivt utvalda Bästisen och oftast hamnade i en sliten lägenhet med takfläkt och vattensäng. Hur annorlunda det kändes, att alltid äta fläskfilé med bearnaisesås och färdiga pommes frites.

Det är ett aldrig sinande flöde av minnen som inte hittar någon plats eller något sammanhang. Som lösryckta snapshots utan koppling till något alls och till precis allting på samma gång. Det som präglat mig och det som aldrig känts mer främmande.